Ja du...

Vissa dagar är jag bara så trött..
Då går tankarna helt åt IVF hållet, visst man har alltid det i tankarna men som vissa dagar så är det de enda man tänker på.

Man läser så många bloggar och glädjs och sörjer med dem, men så undrar man, vilken utav dessa bloggar kommer jag till att vara?
Den man glädjs med eller den man sörjer med?

Att det skulle "gå en på hjärnan" så här mycket som det gjort trodde jag aldrig!
Man räknar dagar, man sätter upp "scheman", man kryssar i kalenderna- ja allt gör man!

Minns hur jag kollade ägglossningen, köpte hem stora paket ifrån internet.
Jag och min sambo hade nästan sex på schema då.
Man ville så gärna och man hoppades.
Hade alltid hemma ett gravtest ifall ifall...

Pratade med en härromdagen som sa; jag har inte ens fyllt trettio så jag har defenitivt inga tankar på barn..
Nu har inte personen ett förhållande men hade den haft det hade jag direkt sagt; börja i tid!

Det värsta jag vet är när någon säger till mig i läkarvärlden; men du är ju så ung!
Hade kunnat gorma och skrika..
Vi går in på vårt femte år nu men en massa operationer och försök..
Massa uppförsbackar och en massa dalar..

Jag kan ju bli gravid, det är ju inte det som är fel, det ska ju bara stanna där inne med!

Som jag läste i en blogg, det är ju lika mycket mannens känslo som kvinnans.
Varför blir inte de sjukskrivna?