Humöret

Mitt humör.... Jag är så trött, så trött...
Har så mycket i mitt huvud att jag vet inte riktigt vart jag skall göra hän det.

Orkar knappt gejja med någonting.
Allt känns så tungt.

En bekant frågade härromdagen hur det var och sa att jag såg så pigg och glad ut..
Ja du skulle bara veta!

Kvällarna är värst, det är när man skall gå och lägga sig som alla tankar kommer.
Eller när man sitter och kollar på ett program, man börjar gråta långt innan det ens har blivit sorgligt.
Jag är blödig i vanliga fall men nu är det hemskt.
Trodde jag skulle börja gråta i affären härromdagen bara pga av en tanke som kom upp.

Jag förstår lite vad det innefattar detta jag har dock vet jag ju inte hur pass lätt eller gravt det jag har är.
Hon i telefonen sa att vi kanske skaffar tre barn och det är inget "fel" på dem men när vi skaffar det fjärde barnet så får det någon form av skada.
Som hon menade på så kommer vi till att få göra alla tester som bara finns och vi kommer till att få jätte många ultraljud under tidens gång.

Har i alla fall fått tid ner till Lund nu.
Inte förrens i April!?!
Känns som en hel evighet dit.

Det känns som att jag har börjat ifrågasätta allt, ända sedan starten av våran "karusell".
Operationerna, första operationen när jag vaknar upp å M säger att han inte kunnat göra allt han skulle pga av att verktygen inte var rena.
Operationen därpå där dom inte kunde göra allt pga att han inte såg!?!?!

Även om jag behövde göra denna operationen så känns det som att det har varit två operationer i onödan.

Den tredje operationen tog dom bort resterande skiljevägg och "fixade" då jag hade rester efter mina skrapningar.

Alla de gånger jag har blivit gravid och verkligen hoppats på att "Denna gången skall det gå"!
Kommer jag till att våga ha någon positiv tro om det nu är så att jag någonsin kommer till att bli gravid.

Visst kan jag bli gravid men frågan är om jag vill, vågar..
Och då tänker jag på sjukdomen jag har.
Kan jag riskera att mitt barn blir sjukt och inte kan leva ett "riktigt" liv.
Och då tänker jag helt och hållet på barnet.

Jag är rädd att jag blir gravid och skall tvingas ta beslut halvvägs i graviditeten om vi skall behålla barnet.
Fy fan säger jag bara!
Det är min största fasa..

Jag tänker inte ett dugg på min kropp, det är helt på mitt och min sambos psyke jag tänker.
Hur mycket skall vi orka.

Jag förstår inte riktigt de som bara nämner sig själv och säger att det är ju min kropp det handlar om.
Jag tror att min sambo har det precis lika jobbigt som mig eller rättare sagt jag vet att han har det lika jobbigt som mig.

Det handlar om vårt liv tillsammans.
Ja jag säger då det hade jag inte haft han så hade jag aldrig klarat detta.

Bara han pussar på mig och håller om mig så blir jag genast lite lugnare för jag vet att han står bredvid mig i vått och torrt.
Han är min absolut bästa vän!
Älskar han så mycket!

Har haft många tankar om att allt är mitt fel..
Det är jag som har felen...
Men när jag ens nämner det för A så säger han hur mycket han älskar mig..

Innan vi blev gravida, i början när vi började försöka så pratade vi lite om att försöka tills den dagen jag fyller 30 år och att vi sedan skulle sätta upp oss på adoptionslistan.
Men det känns inte som att det ens finns i tankarna nu, jag vill bära ett barn.
Jag vill ha alla de därra sakerna som kommer med en graviditet.
Mitt 28:e år i år så det är 2 års försök..

Men visst, säger de att det inte kommer till att fungera så skall vi skriva upp oss.
Jag kan inte se mitt/vårt liv utan barn.
Sen hur det kommer till oss är sak samma.

Kan sitta och drömma mig bort och se A tillsammans med vår son spela fotboll eller ha de därra pinsamma samtalen med dottern.
Har märkt med när jag vaknar att jag drömmer mycket om familjen.

Vi har pratat om äggdonation.
Och jag ser inget fel i det.
Jag vet att det kommer till att bli min sambos sperma, visst det har inte mitt dna men det kommer till att bli vårt barn!
Dna eller ej!

Det bidde ett långt inlägg ;)

Tack för allt A!
Du är mitt allt!
Älskar dig över allt!