Ja du...

Vissa dagar är jag bara så trött..
Då går tankarna helt åt IVF hållet, visst man har alltid det i tankarna men som vissa dagar så är det de enda man tänker på.

Man läser så många bloggar och glädjs och sörjer med dem, men så undrar man, vilken utav dessa bloggar kommer jag till att vara?
Den man glädjs med eller den man sörjer med?

Att det skulle "gå en på hjärnan" så här mycket som det gjort trodde jag aldrig!
Man räknar dagar, man sätter upp "scheman", man kryssar i kalenderna- ja allt gör man!

Minns hur jag kollade ägglossningen, köpte hem stora paket ifrån internet.
Jag och min sambo hade nästan sex på schema då.
Man ville så gärna och man hoppades.
Hade alltid hemma ett gravtest ifall ifall...

Pratade med en härromdagen som sa; jag har inte ens fyllt trettio så jag har defenitivt inga tankar på barn..
Nu har inte personen ett förhållande men hade den haft det hade jag direkt sagt; börja i tid!

Det värsta jag vet är när någon säger till mig i läkarvärlden; men du är ju så ung!
Hade kunnat gorma och skrika..
Vi går in på vårt femte år nu men en massa operationer och försök..
Massa uppförsbackar och en massa dalar..

Jag kan ju bli gravid, det är ju inte det som är fel, det ska ju bara stanna där inne med!

Som jag läste i en blogg, det är ju lika mycket mannens känslo som kvinnans.
Varför blir inte de sjukskrivna?

Mitt barn

Är det inte rätt så konstigt igentligen, när jag och sambon är ute och går eller om vi sitter och tittar på en film så kommer det nästan alltid upp en disskution ang tänkta namn till barnet/barnen, uppfostran, kläder m.m.

Det e så skönt när man tänker på det, när vi pratar om det, för vi har precis samma värderingar.

Näst intill allt man pratar om nu gäller barn och allt runtomkring.
Tror att vi båda två behöver prata väldigt mycket.

Många som säger att det är jag som gått igenom MF och OP men det är ju han som står vid sidan om och ser att jag har ont.
Han lider ju med! Han vill med ha barn!


Iom att man inte riktigt vet vad som väntar nu så blir det mest en massa spekulationer.
När man läser på IVF sidor så står det mycket om oregelbunden mens, hormonförändringar osv.
Men min mens har alltid varit regelbunden, näst intill på klockslaget.
Hormonern och alla andra prover dom tagit på mig är också så bra som dom kan vara.
Sambon fick sitt svar ifrån spermaprovet-"utmärkta spermier".

Jag blir ju gravid, det är det ju inget snacka om.
Men jag kan inte behålla det!

Det är väldigt frustrerande när man tänker på det.


Jag vet att jag har extra kilon men det finns ju dom som väger 20-30 kilo mera än mig som blir gravida, har en bra graviditet och sedan föder ett fullt friskt barn.

Tro nu inte att jag e smällfet, lite lagon rund bara ;)

Hoppas verkligen att jag har gått ner alla kilon nu tills min vägningsdag.
Eller kanske max 2-3 veckor till. (Dom har semesterstängt..)
Men jag lär inte lämna det där, jag skall ner till min "normalvikt".

Ändan tills vi har kommit ner och startat allt så kommer jag till att kämpa med mina kilon.
Visst skall jag röra på mig sen när jag (förhoppningsvis) är gravid men det kommer inte alls bli som nu.
Promenader och sånt är ju bara bra för kroppen.