Humör

Gud va humöret går upp å ner!
Hade jag inte visst bättre hade jag trott att jag var gravid hela tiden!

Läste brevet ifrån Stockholm lite bättre å insåg att vi kanske inte får barn förrens 2013!!!!

1-3 månader för första besöket och godkännandet!
Och blir vi godkända är det 6-12 månader!!!

Helt sanslöst!

Visst är det inte bara vi som detta gäller men tänk ändå!
Detta verkar ändå vara så "vanligt" eller ja "vanligare" än man tror och att alla verkligen skall behöva vänta kanske över ett år är helt sanslöst!

Att man inte har bättre resurser och självklart handlar allt om pengar vilket gör mig ännu argare!

Å tester!
Nu har man lämnat tester igen!

Frågade A i går om vi inte kunde försöka på egen hand igen!
Räknade ut att jag tom hinner få missfall och bli skrapad och OK "där nere" innan det kanske ens är dags för att åka till Stockholm!

A frågade mig om jag skulle orka det...
Kan varken svara Ja eller Nej på den frågan!

Gud va härligt det skulle vara att bli gravid på "egen hand" men skulle det vara lika härligt att i v 20 få göra missfall för att vårat barn är missbildat?!?

Fy fan säger jag bara!

Inte konstigt att mitt humör går upp och ner!

Och att man inte gör annat än jobbar och stressar gör det inte bättre!
Är livrädd för att kollapsa igen!

När tom folk runtomkring mig nu säger att jag verkar stressad som inte känner till allt då undrar jag...
Tänker och undrar om dom kanske förstår någonting..
Näst intill alla vi känner vet hur barnkära vi är!
Dom har tom slutat fråga när vi ska ha barn!

Frågan är om jag kommer till att bli knäpp innan allt detta är över?!?

Tack gode gud för A som tar ner mig på marken!

Humöret

Sitter här hemma å grubblar...

Har märkt att det är små saker som får mig till att bli ledsen, har märkt hur sur jag kan bli på ingenting..

Mitt yrke kräver att jag smilar och inte visar folk vad jag tycker och tänker men framförallt vad jag känner...
De tycker alltid att jag är så snäll och trevlig och glad..
Tänk om de hade visst!

Tänk om jag aldrig kan skaffa barn?
Bli gravid är ju en sak men kan jag medvetet göra en IVF fast att jag vet att det kanske blir sjukt?

Det är så många frågor och funderingar som dyker upp i mitt huvud..
Å inte en enda vill svara på de!

"Ni får bli klara i Lund först innan vi går vidare här nere på RMC"
Det är det enda jag får till svar...
Men en sak som doktorn sa till mig i telefonen när han lämnat detta besked har etsat sig fast i skallen på mig; "du måste vara positiv"!!
Efter allt han sagt så säger han detta!
Hur kan jag vara positiv?
Hur kan han säga så till mig?
Jag kanske aldrig kan få ett barn, jag kan inte ens se mig leva utan barn å han säger till mig att vad som än händer så skall jag vara positiv?!?!

Jag känner att jag blir mera å mera ledsen för varje dag.
Det finns inget som gör mig glad, kanske precis för stunden sen mår jag rent ut sagt skit igen.

Känns som att ingen förstår mig...