Tankar

Ska följa med min bästa kompis på ultraljud i morgon, hon frågade mig i och med att mannen inte hade en möjlighet att följa med. ( tilläggas att det gäller v.33 och avgörande om kjejsarsnitt)

Undra vad hon hade sagt om allt "mitt/vårt"?

Vissa lägen vill jag berätta allt!
Men i vissa lägen så är jag så glad att hon inte känner till det för jag vet inte hur vår vänskap hade blivit då...

Hon har två barn , snart två, och det är så kallade ; ops jag e visst gravid..

Var lite nervös över att bli moster.
Syster min har med fått missfall sedan tidigare och hon har ingen aning om min kromosomavvikelse.
Tur är nog det!
Vill absolut inte att hon skall oroa sig!
Hon har fått världens sötaste välskapta barn!

Jag är så stolt!

Hon vet att jag har fått missfall för vid ett tillfälle hamnade jag på akuten och medans A, mamma och min syster var inne på rummet med mig kommer doktern in och bara rabblar upp allt!
Gravid var jag då och vi hade inte sagt någonting till våra föräldrar den gången för vi ville avvakta och se hur det skulle bli..
(För femte gången!! Det var bäddat för missfall)

Minns så väl att det första jag tänkte efter medvetslösheten var ; nu dog vårt barn!
Jag kände detta..
Låter hur lustigt som helst med jag kände det, det var precis som ett hugg i magen och de känslor jag kännt innan och de ömmande brösten bara försvann på fem minuter..
Hade inte en enda tanke på att jag faktiskt var sjuk!
Och att jag kunde varit allvarligt skadad!

Tack gode gud för A!
Han får stå ut med så mycket skit vad gäller mig!
Min "sjukdom", att jag inte kan ge honom några barn och att jag är allmänt knäpp ;)

Nej men skämt å sido, han är mitt allt!

Jag träffade A medans jag fortfarande gick i skolan och han är några år äldre men redan från början kände jag att detta var rätt.
Mina föräldrar måste med ha känt det, liksom sättet de betedde sig på..
Svårt att förklara men vilken släpper iväg sin 16 åring med en 25 åring?

Jag lär INTE göra det ;)
Hihi

Men de vet att jag älskar min A över allt!
Å han älskar mig!

Tankar

Jag skaffade denna bloggen mest för att kunna ventilera mig..
Men det är så svårt, så svårt att sätta ord på mina tankar och känslor nu..

Jag är så nära till gråten vad man än säger till mig..
Skulle du komma och säga att du köpt en ny tröja hade jag nog fasiken kunnat lipa..
Eller ja, inte riktigt så drastiskt men gud va hårt detta tar på en!

Min kära sambo säger till mig att jag blir för entusiastisk, att jag alltid har så höga förhoppningar och förväntningar men jag tror att jag måste ha det..
Jag måste verkligen tro på det vi gör och skall göra annars vet jag inte vad jag ska göra..

Försöker att få tiden och gå genom att aktivera mig, jag är inte den som kan sitta stilla..
Visst är jag lat ;) Men alltid jäkligt rastlös..

Har så många runt omkring mig som är gravida och jag är verkligen uppriktigt glad för deras skull, men, samtidigt önskar jag att det hade varit vi!
Det kommer jag inte till att sticka under stolen med..
Men dom vet inte alls vad vi går igenom..
Kanske misstänker dom något men det är aldrig någon som frågat..

Träffar man nya människor och sitter och pratar familj så kommer det nästan alltid; men jag trodde att ni hade barn-du är ju ** gammal och han är ** gammal..
Ummmm jag vet!

I gårkväll så visste jag varken in eller ut, kändes som någon bankat något hårt i huvudet på mig..
Min sambo frågade varför jag var ledsen, om något särskilt hänt, men det är som sagt så svårt att sätta ord på det..
Han och jag pratar om allt! Precis allt men jag hittade inga ord...

En promenad nu och rensa lite tankar sen får vi se vad kvällen erbjuder..
Mårtens Afton i dag, kanske lite god mat?